Att mäta framgång

Verksamhetsprogramvara köps genom räkning. Upphandlingen med fyrahundra rader funktioner att bocka av. Jämförelsematrisen som poängsätter leverantörer per modul. Demon som bedöms skärm för skärm, som om skärmar vore leveransen. Var och en av de siffrorna mäter leverantörens produktion — hur mycket programvara som finns — och inte en enda mäter köparens resultat.

Metoden väljer fel vinnare med mekanisk tillförlitlighet. Systemet som bockar av flest rutor är det som är byggt för att bocka av rutor: bredast, mest generellt, mest utfyllt med funktioner som finns för att överleva en upphandling. Systemet som faktiskt skulle flytta företagets siffror förlorar på radantal.

Hur mycket verksamhetsnytta skapar systemet? Timmar tillbaka till människor som utförde synkroniseringsarbete. Fel som slutade hända. Beslut fattade en vecka tidigare för att siffran redan låg på skärmen. Kunder som stannade för att inget föll mellan systemen. Det är hela poängtavlan.

Den hederliga invändningen: funktionslistor är åtminstone objektiva, och värde är luddigt. Sant — och det ger bort spelet. Objektivt-och-irrelevant förlorar mot ungefärligt-och-sant varje år ni förnyar en licens för en modul ingen öppnat. Luddig mätning av rätt sak slår exakt mätning av fel sak.

Att ta mätning på allvar är en kultur, och kulturer visar sig offentligt. Vår: ange metoden, publicera siffrorna, publicera körningarna som gick fel bredvid dem som gick rätt — för en mätning man bara skulle publicera när den smickrar är marknadsföring i vit rock.

Vi håller våra egna arkitekturbeslut till den standarden, öppet, på våra egna system.

Börja varje systembeslut i värdefrågan så följer resten av det här dokumentet ur den: ett sammanhängande system, anpassat till verksamheten och till individen, ihopsatt av beprövade block, ändrat löpande. Varje princip är hur svaret ser ut från en annan vinkel.

Allt annat är underordnat. Inte oviktigt — underordnat.