Ingen ville ha programvaruprodukter

Gå igenom hur ett företag faktiskt skaffade sina system. CRM:et kom när säljarna växte ur en delad inkorg. Bokföringspaketet var det revisorn rekommenderade 2011. Lagermodulen följde med affärssystemet, projektverktyget kom med en ny chef som inte kunde vara utan det, och beslutsstödet köptes för att limma ihop rapporteringen efter att de fem första slutat vara överens.

Varje inköp var rationellt. Någon hade ett verkligt problem, vägde verkliga alternativ och valde ett försvarbart. Ingen gjorde fel, och summan är ändå något ingen någonsin skulle ha ritat med flit: ett dussin halvt sammankopplade produkter som var och en håller en bit av sanningen.

Innehavet växte fram, det utformades inte. Den skillnaden är hela principen.

Ingen vaknar och vill ha ett CRM. Man vill komma ihåg vad en kund sa förra månaden och vad som lovats till vem. Ingen vill ha ett affärssystem — man vill att ordrar ska nå produktionen utan ett telefonsamtal. Produkten var aldrig önskan; den var ett ombud för att ett verksamhetsproblem skulle försvinna.

Det låter självklart, och följden förbises rutinmässigt: köper man resultat genom produkter ärver man allt produkten bestämt åt en. Dess datamodell, dess gränser, dess uppfattning om vad branschen håller på med. Man ville ha ett resultat och fick ett system med åsikter, som levererar resultatet plus sin egen världsbild.

Multiplicera det med varje problem företaget löst på det sättet, så börjar världsbilderna krocka.

Krockarna har en löpande kostnad. Dubbelregistrering, integrationsprojekt som aldrig riktigt blir klara, en ledningsrapport som kräver export ur tre system och en eftermiddag i ett kalkylblad. Varje skarv mellan produkter är bemannad av en människa som utför synkroniseringsarbete ingens befattningsbeskrivning erkänner.

Det starkaste motargumentet ska få komma till tals: den som förespråkar bästa verktyg för varje uppgift menar att ett specialiserat verktyg slår en generell svit på varje enskild uppgift, och har rätt — på uppgiften. Men verksamheten upplever inte uppgifter en i taget. Den upplever skarvarna, och ingen mängd förträfflighet per uppgift betalar tillbaka vad skarvarna kostar.

Programvarans enhet borde vara densamma som verksamhetens. Verksamhetens enhet är företaget — inte avdelningen, inte leverantörens produktkategori.

Ett system betyder inte en monolit köpt av en enda jätte. Det betyder en sammanhängande helhet: en datamodell, en uppsättning flöden, ett ställe där sanningen bor — ihopsatt för just den verksamhet det tjänar. Vad det täcker i praktiken är en katalogfråga, och katalogen är offentlig.

Människor vill ha en verksamhet. Programvaran borde äntligen hålla med.